Då Indonesien efter andra världskriget utropade sig som självständigt 1945 ledde det till krig mellan kolonialmakten Nederländerna och de indonesiska befrielserörelserna. Kriget pågick mellan åren 1945 – 49 och min far var en av de 200 000 soldater som skeppades till Indonesien för att strida.

I Nederländerna framställdes kriget till en början som någonting positivt men opinionen vände snabbt och kritik kom snart även från internationellt håll. Landet hade dessutom själv precis varit under tysk ockupation.

Strax innan avfärden till Java deserterade min far, liksom tusentals andra blivande soldater i Nederländerna vid den här tiden. Han gömde sig på såväl landsbygden som i Amsterdam innan han slutligen angav sig själv och ställdes inför krigsrätt. Där stod valet mellan fängelse och militärtjänst. Han valde militärtjänst. Till en början var han militärpolis men degraderades efter att ha blivit påkommen med att bjuda en fånge på cigaretter.

Många av männen som kom hem från kriget i Indonesien var traumatiserade och min far pratade sällan om Java. Hans krigsupplevelser blev i stället en diffus kuliss som hela tiden under min uppväxt fanns någonstans i bakgrunden, ständigt närvarande.

Jag arbetar nu med en bok om pappa som går under arbetsnamnet Pappa soldat. Och ju mer research jag gör och ju mer jag läser om andras upplevelser under den här tiden före, under och efter andra världskriget desto mer inser jag vilken påverkan en enda människas krigsupplevelse kan ha på sina ättlingar. I generationer framöver kommer ärren att finnas kvar, ofta utan att ättlingarna själva ens förstår det. Vilket är ganska nedslående när man tänker på hur många miljoner människor som deltagit i krig det senaste århundradet.

Och krigandet fortsätter...

                                    ------------------

Jag tror dock på en ljusare framtid. Och att det bästa sättet att bearbeta är genom litteratur och kultur. Genom att synliggöra och att samtala med varandra i olika former.